Lär dig att "göra" kärlek – och kom närmare din partner

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

”Så håller du kärleken vid liv”, ”Håll parrelationen levande”, ”Viktiga steg i en kärleksfull relation”.

Du känner säkert igen kvällstidningsrubrikerna. Att ”ha en relation” låter inte som något man bara ”har”, tvärtom. Och på den punkten är Philip Bäckmo, parterapeut och psykoterapeut, enig med rubrikerna: Kärleken är beroende av aktiva handlingar för att existera.

Ändå är vi många som, medvetet eller omedvetet, ser på kärleken som en passiv kraft som bara ska ”finnas där”. Om relationen tar slut tänker vi kanske att kärleken inte var tillräckligt stark. I själva verket, menar Philip Bäckmo, hade den antagligen ingen chans, eftersom ingen tog hand om den.

”Små saker ofta”

Philip Bäckmo är aktuell med boken Kärleken väntar – 42 tips för att stärka er kärleksrelation. Att kärlek inte är något vi har utan något vi aktivt gör är bokens själva utgångspunkt. Men att det krävs mycket jobb tycker han inte:

Philip Bäckmo, parterapeut och författare.

– Ett av mina motton är ”små saker ofta”, för det är det som gör skillnad, säger han.

I boken har Philip Bäckmo samlat forskningsbaserad kunskap om vad som får relationer att växa och må bra. Enligt forskning (se faktaruta längre ner i artikeln) beter sig personer som lever i djupa, trygga och innerliga kärleksrelationer på ett särskilt sätt mot varandra – och det behöver fler få veta, tycker han.

– Men att vårda relationen kan låta så betungande! Hur ska man orka fokusera på sin partner när man har barn och yrkesliv och kanske inte får sova på nätterna? Men det är lättare än vi många gånger tror. Det handlar om korta stunder, några minuter här och där, när man lyssnar på sin partner, uttrycker vänlighet, ger uppskattning och har fysisk kontakt. Att tro att kärleken är ett tillstånd av starka positiva känslor som bara ska finnas där är naivt, menar Philip Bäckmo.

Skapa nya vanor

Vi har mycket att vinna på att se kärlek som ett verb, menar Philip Bäckmo. Att "göra" kärlek handlar då om att lägga sig till med vanor som vi vet är gynnsamma för relationen och att sluta med vanor som inte är det. Det kan vara sådant som hur vi kommunicerar, hur vi uppmärksammar varandra när vi skiljs åt och när vi möts (framgångsrika par ägnar varandra särskild uppmärksamhet vid alla tillfällen när de skiljs för mer än två timmar och vid alla återföreningar, visar forskning), hur vi grälar – och hur vi tar hand om bråken efteråt. Men precis som när man börjar med andra hälsosamma vanor, som att motionera eller äta nyttigare, kan det kännas avigt.

– Ta det här med uppskattning som exempel: att uttrycka tacksamhet gentemot vår partner och att säga saker som ”vad fin du är” eller ”jag blir så glad när jag ser dig med barnen” – det har betydelse för relationen, vet vi genom forskning. Ändå säger många som jag möter att ”vi kan inte bara börja säga snälla saker till varandra nu, det skulle kännas jättekonstigt!”. Ja, det kanske det skulle göra, men det skulle kännas konstigt att börja gå till gymmet också.

Att visa uppskattning kommer ofta mer naturligt i början av en relation. Varför slutar man med det?

– Den vanligaste orsaken till varför vi slutar är att vi inte förstår att det är viktigt. Det som ligger för oss människor spontant är lättja och njutning: att ligga på soffan istället för att gå till gymmet, att äta geléhallon istället för morot. Översatt till relationen innebär det att vi, om vi inte anstränger oss, klagar istället för att uttrycka uppskattning, ser brister istället för styrkor och glömmer att ingen människa är fullkomlig. Och ju mer vi fokuserar på det som inte är bra hos vår partner, desto mindre ser vi av det som faktiskt är fint och välfungerande i relationen.

Så hur gör man för att börja visa uppskattning igen, trots att det känns konstigt?

– Det handlar om att lägga sig till med en vana, att fem minuter om dagen se på vår partner med nya ögon och att uttrycka uppskattning. Det är en vana som vi alla kan börja med. Vi behöver inte börja jobba deltid, vi behöver inte vara sams, vi kan börja NU. Varför? Jo, för att 40 års forskning visar att det har betydelse för relationen.

Slitsamt med barn

I varje relation behöver vi ge och ta emot uppmärksamhet.

När småbarnsföräldrar kommer till Philip Bäckmos mottagning handlar det ofta om att bebiskaoset tagit över och lämnat lite, eller inget, utrymme kvar åt relationen.

– Det finns mängder med forskning som visar att par med barn upplever lägre grad av glädje och lycka. Däremot upplever de högre grad av mening. Det är meningsfullt att ta hand om ett litet barn, men inte alltid njutningsfullt. Det är meningsfullt att vakna på natten för att ta hand om sitt barn, men slitsamt! Det där slitet gör att vi får mindre energi över till varandra. Vi orkar inte ens göra det där lilla för varandra längre och då driver vi isär.

Samtidigt är det också viktigt, menar Philip Bäckmo, att ha realistiska förväntningar på relationen när man precis blivit förälder eller när det kommer ett syskon. Att ägna all sin omsorg åt ett litet barn är ofta både omtumlande och utmattande.

– Men om man märker att relationen fortfarande är på paus efter att det första året har gått, då tycker jag att det kan vara bra att växla upp lite. Om man försummar relationen över tid kommer den att ta slut. År av försummelse är, enligt mig, mycket värre för relationen än otrohet.

Det låter som att en barnfri kväll då och då inte räcker långt? 

– Nej, det går inte att ignorera någon i veckorna och kompensera för det vid något enstaka tillfälle längre fram. Vi skulle ju aldrig tänka så om våra barn, eller hur? Uppmärksamhet är små saker ofta – här och nu. Jag tonar in på min partner och för att kunna göra det krävs det att jag själv är närvarande, där och då. Om jag gör det fem eller tio minuter varje dag gör det skillnad. I slutet av veckan har vi det bättre än vi hade det i början.

Hur då ”tonar in”?

– Forskning visar att välfungerande par är medvetna om varandras närvaro och svarar på alla kontaktsignaler från sin partner. Ett ”brrrr” från partnern, som kanske är i rummet bredvid, besvaras med ”fryser du?”, eller en djup suck med frågan ”är du trött?”. Vi lever inte inneslutna i vår egen värld utan vi är närvarande inför och med varandra.